ANNONS
T&rs logotype Turism&Resor - Hit&Dit
Prästgården Kårstaby
SE-18696 Vallentuna
info@turismoresor.com

Ansvarig utgivare och redaktör
Bengt Meder
070-4153085
bengt@turismoresor.com

Utgivare
Turlådan AB

Annonsbokning
Bengt Meder
bengt@turismoresor.com
070-4153085
Camilla Boquist
camilla@ladan.se
070-7106256

Prenumerationsärenden
pren@turismoresor.com

Faktureringsärenden
faktura@turismoresor.com

Tips, idéer eller synpunkter?
Har du idéer om reportage som du vill läsa i din branschtidning eller annat som du vill tipsa oss om?
Tidningen är öppen för debatt i alla frågor som rör branschen.
Sänd ett mail till:
red@turismoresor.com

Webmaster
Camilla Boquist
camilla@ladan.se
© Turlådan AB

Skylthaveri drabbar turismen


Konstinstallation? Nej, SLAO och Naturvårdsverket hårdtestar nedfartsmärken på Åreskutan 1982.
Foto: Ingemar Ahlström

Bra skyltning är viktig för turismen. Det ökar tillgänglighet, trygghet, säkerhet och rättssäkerhet. Sverige var föregångare med en standard för friluftsskyltning. Nu är standarden upphävd och Naturvårdsverket har frånsagt sig ansvaret. Ingen vet vad som gäller.

För tio år sedan kompletterades vägmärkesförordningen med den bruna skyltningen för sevärdheter enligt internationellt mönster. Det innebar ett värdefullt tillskott i marknadsföringen av Sverigeturismen. Nu blev det lättare att hitta de sevärdheter som turistbroschyrerna lockade med. Vägmärkesförordningen är exempel på en standard för skyltning, märkning och vägvisning, och som dessutom är upphöjd till lag. Att skyltning för trafiken sker enligt samma principer och har samma betydelse i hela landet ser vi som självklart. Grunden för en standard är logik, enhetlighet, konsekvens och samordning. En standard för skyltning för turism, sport och friluftsliv gör det lättare att hitta, talar om vad som gäller och ökar trygghet, säkerhet och rättssäkerhet. Det var den insikten som fick Naturvårdsverket att redan 1969 ta initiativ till en skyltstandard för sport och friluftsliv, den s.k. Friluftsstandarden. Man insåg förutseende nog att utvecklingen av de primära rekreationsområdena liksom Naturvårdsverkets utvecklingsarbete och anläggningsstöd för turism och friluftsliv skulle ställa stora krav på konsekvent och enhetlig skyltning. I villkoren för anläggningsstödet ingick att all skyltning skulle ske enligt Svensk standard. Detsamma gällde i länsstyrelsernas beslut om naturreservat. Arbetet med friluftsstandarden bedrevs i Standardiseringskommissionens SIS kommittéer under Naturvårdsverkets ledning. Naturvårdsverket hörde internationellt sett till föregångarna på området, och informerade om arbetet med friluftsstandarden vid det internationella standardiseringsorganet ISO:s möte i Italien 1980. 

Efter drygt tio år var det dags att utvärdera friluftsstandarden. Undersökningsföretaget Testologen genomförde 1983 en intervjuundersökning för att mäta allmänhetens kunskap om bl.a. märkning av spår och leder. Underlaget utgjordes av 5 399 000 personer i uppräknat antal av slumpmässigt valda personer ur befolkningsregistret i åldrarna 15 – 65 år. På frågan vilken färg, av fyra angivna, som markerade ett 5 km långt motionsspår var det 79 % som inte svarade alls eller inte visste. Av återstående 21 % svarade 9 % rätt. En liknande fråga ställdes om markering för vandringsleder i låglandsterräng. 82 % visste inte eller svarade inte alls. Av resterande 18 % svarade 35 % rätt i valet mellan två angivna färger. Naturvårdsverket konstaterade att kunskapen om standarden var dålig och mer arbete måste läggas på information. Avslutningsvis konstaterar verket att det är viktigt att arbetet med revideringen av friluftsstandarden med tillämpningsanvisningar kommer igång snarast möjligt. Men knappt hann arbetet påbörjas förrän anslaget till utvecklingsarbete upphörde och därmed också arbetet med friluftsstandarden. Berörda handläggare slutade eller fördes över till Sveriges Turistråd. 


SLAO´s och Naturvårdsverkets sommartest av nedfartsmärken.
Foto: Ingemar Ahlström

Ett nytt försök med uppdatering av friluftsstandarden gjordes 1990 när SIS kallade berörda myndigheter och organisationer till möte. Naturvårdsverket lät då meddela att man inte längre hade ansvar för friluftsfrågor i sin instruktion, och hänvisade till Turistrådet som nu skulle ha hand om den ”sociala turismen”. Turistrådet skickade ut en enkät till de regionala turistorganisationerna för att få en uppfattning om kunskapen om friluftstandarden och behov av revidering. Svaren visade att kunskapen var dålig och behovet av bättre skyltning var stort. Men med Naturvårdsverket borta från banan rann det hela rann ut i sanden, eftersom man inte lyckades komma fram till vem som då egentligen borde ha ansvaret. 

Vi kan inte vänta på Naturvårdsverket!

När ingenting händer i en standardkommitté under lång tid upphävs standarden och förlorar sin giltighet. Det var vad som hände med friluftsstandarden hösten 2004. Naturvårdsverket, som återfått ansvaret för friluftsliv och inrättat en ny friluftsenhet, satte då igång arbetet med att återinföra och utveckla friluftsstandarden. Det var precis i rätt tid. Eftersom ingen haft ansvaret hade inte heller någon informerat om standarden och sett till att underhålla kunskapen om den. Kunskapen var över lag dålig och tillämpningen av standarden hade allmänt stora brister. Det förekom felskyltning även i naturreservat och nationalparker. Dessutom hade standard och tillämpningsanvisningar hunnit bli 35 år gamla, och tillkommit i en tid när det saknades erfarenhet av standardiseringsarbete på fritidens område. Tillfället för att återinföra och utveckla standarden kunde inte varit bättre. Kompletteringar och förändringar i principer och tillämpning hade kunnat fasas in utan större olägenheter. Och med den digitala tekniken fanns hur stora möjligheter som helst att informera om standarden till både allmänhet och övriga berörda. Emellertid fanns ett område där standarden fungerat bra med konsekvent tillämpning och information till allmänheten; vid landets skidanläggningar. Där fanns en stark intresseorganisation SLAO (Svenska Liftanläggningars Organisation) och ett kommersiellt intresse av bra skyltning. Det är dålig reklam och påverkar lönsamheten om besökarna titt som tätt får fraktas till närmaste vårdinrättning på grund av felskyltade pister. På SLAO:s initiativ kompletterades i början av 1980-talet nedfartsmärkena med kantmärken i pisterna för ökad säkerhet efter mönster från Alpländernas standard Ö-norm. Men utanför pistområdena kunde det däremot på sina håll vara lite si och så med skyltningen.


Inte lätt att läsa. Dålig skyltning är dålig reklam.
Foto: Ingemar Ahlström

När tillfället var som bäst släppte Naturvårdsverket taget. Vid utlokaliseringen av Naturvårdsverkets friluftsenhet till Östersund blev det påbörjade projektet liggande. Ansökan om fortsättning av projektet kom in till Naturvårdsverket 2006. Efter sex års handläggande beslutade Naturvårdsverket i juli 2012 att inte återuppta arbetet med friluftsstandarden. Då hade alla friluftshandläggare haft ärendet på sitt bord och konstaterat att det var en mycket angelägen och viktig fråga. Nu har vi hamnat i den märkliga situationen att sådant som tidigare var felskyltat inte längre är fel, eftersom det inte finns något att referera till. Det är inte heller rätt skyltat, bara dåligt. Naturvårdsverket har regeringens och riksdagens uppdrag att ansvara för framtidens friluftsliv. Man ska samordna myndigheternas arbete i syfte att skapa ett effektivare och mer ändamålsenligt nationellt friluftslivsarbete. För detta har inrättats tio nätverk, varav ett för tillgänglighet. Skyltning har stor betydelse för tillgänglighet inom turismen. Men i det nätverket ingår inte Tillväxtverket, som för övrigt också har ett regeringsuppdrag om myndighetssamordning för besöksnäringen. Men på landets turistmyndighet kände man inte ens till att Naturvårdsverket i flera år hållit på med frågan om friluftsstandarden, för att slutligen frånsäga sig ansvaret. Samma sak på SKL, tidigare Kommunförbundet. Frågan har inte heller tagits upp i nätverket för tillgänglighet. Marie Stenseke är professor i kulturgeografi och medverkade i forskningsprogrammet Friluftsliv i förändring. Hon konstaterar att det saknas långsiktighet i naturvårdens arbete med friluftsfrågor, och efterlyser fördjupad kompetens och bättre strukturer för Naturvårdsverkets friluftsarbete. Det är lätt att hålla med. 

Vid pressinformationen på förra årets Vildmarksmässa berättade en företrädare för en av de större turistdestinationerna om nya koncept där skyltning ingick som en väsentlig del. Jag undrade försiktigt om man inte kunde hålla igen lite tills man visste vad Naturvårdsverket hade tänkt sig. – Vi kan inte vänta på Naturvårdsverket blev svaret. Den inställningen präglade också höstens naturturismkonferens i Idre. Från Ekoturismföreningen och alla turistföretagare var budskapet till Naturvårdsverket tydligt: Det går för sakta! Den fråga som verkligen kräver nationell samordning har tagits över av turistbranschen. När myndigheterna inte hänger med tar man saken i egna händer var och en på sitt håll, men utan det helhetstänkande som är nödvändigt. Precis det som Naturvårdsverket för över 40 år sedan ville förhindra, men nu istället banat väg för. 

Behövs en standard?

Skyltning är ofta det första en besökare möter vid en turistanläggning. Dålig skyltning signalerar slarv eller okunnighet och drar ner helhetsintrycket, liksom humöret på besökarna. I en allt mer rörlig turism ökar behovet av samordnad skyltning. Löpning som trendig träningsform har utvecklats starkt under senare år, och nu tagit steget in i turismen. Nummer 2 av tidningen Turist hade en löpare på omslaget och ett långt reportage om terränglöpning, eller trail running som det heter på turistisk vis. Många har med sig löpardojorna och träningskläderna på semester och tjänsteresor för en sväng på de lokala motionsspåren. Om spårmarkeringarna hade samma betydelse överallt skulle mycket osäkerhet och irritation kunna undvikas. En rätt tillämpad friluftsstandard är en kvalitetssäkring. Man kan lita på att skyltning, märkning och vägvisning har den betydelse som avses. 


Tidigare var alla spår felskyltade. Nu när standarden är upphävd är det varken rätt eller fel.
Foto: Ingemar Ahlström

Det är aldrig för sent. Men det är för sent att återinföra en riktigt bra och väl genomtänkt friluftsstandard. Det tåget gick 2006. Nu är utgångspunkten en annan. Ett arbete med standarden måste delvis anpassas till förutsättningar som lagts fast av andra aktörer än de myndigheter som borde haft ansvaret. Det föll sig mest naturligt att Naturvårdsverket fortsatte att ansvara för friluftsstandarden. Men en standardkommitté kan lika gärna bestå av andra nätverksmyndigheter med sektoransvar och andra intressenter. Men det avgörande är att någon tar initiativet så att något händer. Med sektorsansvar går det inte längre att komma undan genom att rutinmässigt hänvisa till att någon annan har ansvaret. I det nyligen slutredovisade forskningsprogrammet Friluftsliv i förändring konstaterades att friluftlivet måste få en egen plattform och egen kraft, och inte utgöra en underordnad del i naturvården. Men efter Naturvårdsverkets senaste omorganisation 2011 har friluftslivet inte längre någon egen hemvist ens på den ansvariga myndigheten. I samband med den fysiska riksplaneringen på 1970-talet fanns tankar om en särskild turism- och friluftsmyndighet i Östersund i anslutning till det primära rekreationsområdet Åre. Kanske är det dags att damma av de tankegångarna och samla ihop allt i en statlig myndighet för fysisk rekreation, friluftsliv och turism? Lokalerna finns ju redan i Östersund vägg i vägg med Turismforskningsinstitutet Etour.

Publicerad 2013-06-05